Blomma i hår, äntligen vår

Jag förstår inte mig riktigt på kärlek.Ena dagen är någon kär och nästa igen osv,, men när ska man själv bli kär då?Visst singel livet är ganska avslappnande men ensamt men man slipper dom små missförstånden som kan ske i ett förhållande. Man är ganska instängd när man är i ett förhållande. Tjejer blir avundsjuka och killar blir ,,? Det vet jag inte ens. Kanske dom också blir avundsjuka? Allt det här med att man måste ha sex för att ett forhållande ska funka tror jag verkligen inte på... Det handlar väl bara om kärlek, right? Kanske inte förstår detta nu men det kommer väl med åren antar jag. Men jag måste säga att jag blir ganska svartsjuk när man ser ett sött par sitta där jämte varann och kyssas. Men det kommer nog inte hända mig på ett tag. Jag kommer inte ihåg hur kärlek känns. Jag kanske bara har haft "en dag förälskerser". Inte vet jag. Visst jag är nog den romatiska typen men det måste vara med rätt person ( så petig som jag är ) Men det är ju det att när jag gillar någon blir jag superblyg och vågar knappt prata med personen *generad*. Jag vågar inte ens ringa personen. Det är verkligen inte roligt att vara blyg för jag tror att det skulle påverka relationen. Jag vet att det knappt finns sånna förälskerser men man kan ju alltid hoppas!

Kan ingen förstå mig ?

Jag.
Jag försöker verkligen höja mitt liv till det normala jag försöker verkligen. Jag tänker på vad jag säger, gör och tänker. För att det inte ska komma ut fel tankar om mig. Jag vill bli din vän!
Det är därför jag ofta är runt om kring dig. Jag har haft mycket problem att skaffa vänner. Jag tror alltid att jag inte är lika speciell som dem. Jag verkar i skolan som en uppblåst bimbo men det är inte det rätta jag! Jag vill bara ha en vän som jag kan lita på och prata med. För just nu känner jag som om det er näst intill omöjligt att få. För att få vissa vänner måste man supa sig full hela tiden på fester, man måste röka eller snusa. Jag vill inte hålla på med sånt. Jag vill hoppa över det men jag vill ha dig som en vän. Jag är för blyg för att säga det till dig mellan fyra ögon men jag hoppades att du kanske skulle förstå att det är dig jag pratar om. Just nu känns det bara som om att vi känner varann. Men våran vänskap kommer nog aldrig att bli av eftersom att du är en vän till min bror. Min bror och jag har inte nån bra relation. Jag orkar inte höra när alla mina kamrater frågar om min bror kan ringa han eller höra vad han gjorde mot nån igår. Jag vill inte höra vad han har gjort eller sagt. Jag tänker bara i huvudet då att jag inte har många äkta vänner. Jag känner att jag inte riktigt kan lita på nån fullt ut,,, Snälla, om du är en "vän"til min bror prata inte om vad ni gjorde eller nått sånt. Jag orkar inte höra det. Det är som om du skulle prata med en kall och döv betongvägg. Så intresserad är jag över att höra det. Jag vill att du ska vara min vän för det JAG är. Inte för att du känner min bror för då blir det som om du är tvungen att vara min vän och inte för att du vill vara det. Annars kan vi lika väl låta det va. Då får jag stå där ensam om tvivla på vänskap.

Mobbing?

Känner mig lite medel idag.
Kanske inte den mest pratgladaste men men. Men en sak förstår jag inte.
På nyheterna idag pratade det om att det hade sett i statistiken att många ungdomar utsätts för mobbing i skolan. Även om det uppkommer mest i korridorer, skolgården osv. hur kan lärarna missa det? Man märker väl ändå om inte allt står rätt till? Ungdomar blir påhoppade med ord för saker som man inte ser nån anledning att bry sig om till ex klädstil eller storlek. Jag tycker att skolornas kuratorer skall prata med de elever som de vet om kan göra sånt här mot de andra för att de eleverna som gör detta kanske inte mår så bra själva. Nej, Mobbing är fel! Det ska stoppas tycker jag !