Min första kärlek.

"Jag älskar dig.."

Att allt har rasat på en sån liten sekund. Att hela ens liv blir till kaos. När två människor går åt varsit håll. När man blir lämnad där i ensamheten som kompanjon med ett brustet hjärta.
Min första kärlek. Underbar tid tills den tog slut. Men allt har en egen klocka som kan ringa efter ett alarm. Det blir så dött när ens förhållande når ett slut, jag hatar det.


Att inte kunna luta sig mot den personen man älskar, kunna viska just de orden "Jag älskar dig". I stället får man se alla de andra lyckliga paren göra det som man önskar hände sig själv. Otur i spel, otur i kärlek..


Att aldrig kunna kolla in i de ögonen igen och bara börja le av lycka att han håller om en. Usch, det är en stor saknad. Att aldrig kunna ligga jämte varandra i en säng och bara titta varandra i ögonen. De är de stunderna som får en att förstå att man lever.
Jag saknar det bara så mycket!


Förlåt?