Ibland går det åt alla möjliga håll.

När jag vaknade upp idag så kände jag bara att.. Jag kände inte så mycket faktiskt. Det kändes konstigt, och varför vet jag inte. Jag kände mig bara som om jag bara var en hallucination. Men de tankarna jag hade när jag var liten kom tillbaka. Jag brukade ofta fråga mig själv som barn om detta var mitt liv nu eller om jag redan hade upplevt det. Jag såg ofta bilder på när jag sitter där med mitt barn i knät och berättade allt som hänt under mitt liv. Det kändes ofta så. Och nu börjar de tankarna komma tillbaka.


Jag kände mig väldigt konstig som barn. Jag kände mig inte som ett barn. Jag kände mig som en ande som flög förbi alla de andra och noterade saker som det kändes som om jag redan upplevt. Det kändes som om jag var i en drömm, en berättelse. Och den känslan känns så otroligt äcklig när man kommer in i sig själv och tänker så. Man stängs av från omvärlden. Man känner sig osynlig när man kommer i de tankarna. Ibland är det skönt att tänka dom tankarna när man vill vara osynlig men ibland vill bara skrika " här är jag! " Men men. Sådana tankar blir man lite nere av. Men jag ska inte gnälla...


Hoppas detta var lite intressant iaf.. Dessa tankarna har jag haft ett tag men det kanske låter så orealistiskt så det inte finns, men sånna här tankar kan jag få..


Peace out!