"Nu hoppar jag"

*
"Jag kan hoppa. Tro mig, jag kan hoppa långt.
Jag kan hoppa långt ut. Ut i det okända.
Mina korta ben kan komma långt. Tro mig.
Ta mig inte förgivet. Jag kan flyga utanför de gränserna.
Utanför den fasta marken."

Sommaren börjar komma men det känns fortfarande inte som sommarlov.
Underligt. Men det är ganska skönt när man bara kan umgås med vänner, eller sola i trädgården för sig själv. Jag älskar att bo där jag bor säger jag bara! Jag vill inte flytta än. Min mor säger att vi troligen ska flytta in till stan. Min Mor är en stadsbo från början och min Far har alltid bott här ute på "landet". Och jag är ju lite av en bondeflicka (var ofta hemma hos min Farmor och Farfar som barn när de hade alla djuren.) Sen dog min Farfar. Efter hans bortgång gick allt bara neråt. Familjen bråkade ofta, barn mådde dåligt, ens farmor mådde dåligt. Inte kul. Men sånt är livet, tyvärr. Man måste klara det, livet är ju som en "bergbana" som man sa som barn. Saknar de stunderna man var barn. Åkte hem kl. 12 till ens far-föräldrar som var ens granne. Man kom dit, fick mat, spelade kort, kollade på foto, kelade med kossorna, spelade tennis på gårdsplanen. Jag saknar det så himla mycket! Både de tiderna och min Farfar. Jag kommer ihåg att han gav mig en prinsessklänning en jul och sa till mig: " Varsågod min lilla prinsessa." Usch, vad jag saknar det.

R.I.P Karl Karlsson! Den 6:de augusti 2009 är det 3 år sen du lämnade oss, och vi saknar dig. Du var den första som jag kände väl som lämnade jordelivet. Och det var ledsamt. Jag kommer ihåg när vi alla stod på din och Farmors gård och väntade på dig. Du fick åka på gården en sista gång. Jag kan börja gråta för det fortfarande. Du mådde inte bra den sista tiden och detta var det bästa för dig. Det förstår jag men jag saknar min Farfar ändå!

Jag tycker inte om sjukhus just för det jag fick vara med om. Och när man fick höra sin farfar fråga en " vem är du?". Usch, det är vad man aldrig vill vara med om. När man satt i sängen som sin Mor och bara grät och ens Far ringer hem. När man ser en tår rinna ner från ens Mors kind och man ser att hon kollar ledsamt åt en. Jag kommer aldrig glömma det. När man fick höra från sin Far: "Farfar dog i natt, nu är han borta." Var det hemskaste jag hört. På begravningen, när man såg alla fina blommor ligga där och alla som hade samlats för Farfar. Det var fint och se. Man blev ledsen när man tänkte på hur det måste kännas för min Far. Som ser sin egna Far ligga där, så fridfull.


" Ett hjärta har släckts, två händer ha domnat."

'